Direktlänk till inlägg 31 juli 2011
La Cage Aux Folles
Ja efter åratal av tysthet på bloggen "enstrippasdagbok" så är det dags för en återuppståndelse så här när det närmar sig filmpremiär...nja blir ju inte förrän nästa år men ändå...
Anledningen till att bloggen lades ner för några år sedan var att jag i samma tidsskede slutade jobba på klubbarna och ville rensa den delen ut ur mitt liv.
Samtidigt fortsattes ju filmningen av dokumentären om mitt liv som nu är inne på sitt femte och sista år.
Nu är dokumentären i klippningsskedet och klipps och klistras av Erik Bävfing och regissören Stefan Berg nere på bergimages i Malmö. Mitt liv är ett kalejdoskop. Något som de flesta som känt mig länge redan vet:p
Så vad gör jag nu förtiden? Jag är hemma en del med mitt sjätte och yngsta barn, Pixie och jobbar en del vid sidan av. Har spelat lite film på sistone. Visat nosen i ett Irene Huss avsnitt, svassat runt i några scener i Jonas Karlssons nästa biofilm, Cockpit bland annat.
Sitter och skriver om ett manus från scratch. Jag planerar att regissera en egenhändig version av musikalen "La cage aux folles" här i Borås i höst.
Jag har inget sug att återinträda vårdens korridorer inom en snar framtid. Jagar hellre runt balanserande på tunga brickor i restaurangbranschen i så fall. Men hösten tillhör mig! Kreativiteten ska få flöda fritt och jag ska endast ägna mig åt skapande. Ska till och med tränga mig i mina gamla dansskor, nej inte dem på 15 cm klack, utan snarare mina balettskor.
Vägen tillbaka till mig själv och den labyrint som jag irrat omkring i under en sådan lång tid har varit smärtsam, svindlande och ibland alldeles,alldeles underbar:)
Jag har äntligen lyckats skaka mig av villfarelsen som vi många växer upp med att; allting ordnar sig till slut och efter regn kommer solsken. För livet är snarare mer likt Boråsvädret....jävligt skiftande och inte ett dugg rättvist.
Det ordnar sig faktiskt inte alltid! Det blir som man gör det till en bit sen har man tur eller otur en del och sen gäller det bara att acceptera hur det är.
Om man kan finna möjligheten att acceptera allting som kommer ens väg så blir man lite mindre olyckligare och mycket mindre bitter.
Sen, enveten som jag nu är så ger jag inte upp vid första förlusten...Om det är möjligt, även om möjligheten är bittert liten, om det är möjligt att få det man förlorat tillbaka, om man känner att man fortfarande vill ha det vad det nu än må vara....ja, då är jag den personen som aldrig slutar att kämpa!
Det är bara att tugga framår...som en vithaj...det värsta som kan hända är väl att man kolar vippen...och då finns det ju ändå inget att göra längre, eller hur?
Jag tror dock att det värsta som kan hända är att man inte kämpat tillräckligt och sedan får leva med den vetskapet resten av livet...Det vore ett helvete på jorden.
Och ge blanka fan i andras pessimistiska åsikter! Låt dem rinna av dig som vatten på en gås och gå DIN väg! Följ DINA drömmar och lyssna till DITT hjärta! och tillåt aldrig någon annan att få dig att tro att du inte är värd det! Tillåt aldrig någon annan att stjäla din "thunder"!
Och sist men verkligen inte minst; var tacksam för det du har! Det är lätt att skylla sitt skitiga liv på sånt som förtjänar att vördas och vara tacksam för. Du vet ibland inte vad du har förrän du förlorat det för alltid och tänk att ditt "trash" är andras "treasure"!
Efter några visa ord blandade med kvalmiga klyschor inviger jag härmed den nya "Enstrippasdagbok" ...
Må hon leve!
Ja, tid är något jag inte har i överflöd. Mina dagar består mest av barn, jobb, hushållssysslor, kreativt skapande, castings, dokumentären, få sociala möten och lite sömn om jag har tur:p Hösten och våren framöver ser allmänt gött stressig och ...
Nja. Lilla Pixie och jag tog en promenad in till staden för att få våra mässlingsprutor och precis när jag klätt på henne för att gå ut så vände vädret från solsken till störtregn. Man ska aldrig jinxa Boråsvädret med att säga "nej men vad fi...