Ja, tid är något jag inte har i överflöd. Mina dagar består mest av barn, jobb, hushållssysslor, kreativt skapande, castings, dokumentären, få sociala möten och lite sömn om jag har tur:p

Hösten och våren framöver ser allmänt gött stressig och fullknökad ut. Det blir barnen såklart och jobb därpå. Jobb som kommer ta över min vardag helt och hållet. Jag ska ta mig an att regissera för första gången i mitt liv och däri ingår, budget, auditions, pengajakt och ett helvetes massa planerande. Just nu skriver jag om ett helt manus till svenska och ska ändra det mesta i det. Eftersom det är en musikal vi pratar om så ska även låtar och musik göras om.

Men jag älskar utmaningar och när jag väl går in för något så blir det till 150%.

Barnen kommer nog oxå få mer erfarenhet. Tidigare har de följt med mig på filminspelningar och de har även provat på statistyrket. De är allihop intresserade av konstnärliga saker så de kommer förhoppningsvis få roligt.

Sen planerar jag att trycka in någon resa oxå.

Här ska levas!

Boråsare håll utkik efter audition i slutet av aug början på sep!

Nu ska här lagas middag....sen skriva!

Nja.

Lilla Pixie och jag tog en promenad in till staden för att få våra mässlingsprutor och precis när jag klätt på henne för att gå ut så vände vädret från solsken till störtregn.

Man ska aldrig jinxa Boråsvädret med att säga "nej men vad fint solen skiner".

Så vi plöjde genom skurarna in till stan och kom på grund av den snabba takten för tidigt till vårdcentralen. Regnet började lätta lite så jag satte mig på en bänk på allégatan och inväntade klockan medan Pixie dränkte min mobiltelefon med dregel.

Bredvid mig på bänken satt en , jag tippar på runt 80 år, "ung" dam. Hon såg så där mysigt tantmysig ut med broderad blus, långkjol och liten liten handväska i knät. Perfekt lagt lockigt kort hår och beigea skinskor med knäppning.

Rätt som det var drog hon upp en ganska så modern mobiltelefon ur sin lilla handväska. Jag hajade till lite eftersom man inte är så van att se de "äldre" generationerna med mobiltelefon i hand. Min mamma som är strax över 60 kan fortfarande inte hantera sms-funktionen på sin.

Hur som helst denna lilla dam högg tag i sin mobil och började prata högt och brett så det hördes för alla som passerade förbi i lunchrushen. Hennes samtal lät på ett ungefär så här.

- Heeeej Elsa! Ja nu är jag ute igen! Jag fick bara två månader den här gången. Jaaa, jag fick ju först fyra månader och skulle egentligen vara ute efter en tredjedel av tiden men jag misskötte mig lite. Förra gången slapp jag ju undan med villkorligt men nu har jag ju då varit borta i två månader. Jaaa om du nu undrat vart jag varit hela tiden så har jag bara varit i fängelset. Vill du fika?

Jag är inte en person som chockas lätt men detta samtal gjorde mig helt ställd och jag höll på att brista ut i skratt.

Jag kunde inte riktigt placera denna lilla propra, späda dam i fängelsemiljö direkt.

Nåja, vaccinationen gick bra. Pixie nådde höga C och jag försökte sitta och le som föredome när jag fick min spruta. Lite tutte senare så somnade hon gott i vagnen och vi gick för att möta upp min teaterkollega.

Så kvällen bestod av en breaf kurs i hur man lägger upp en teaterbudget eftersom jag planerar att regissera en storsatsning till hösten....mer info följer.

Men bilden av denna lilla dam kommer vara i mina tankar när mitt huvud möter kudden i natt. Jag undrar fortfarande...vad hon satt inne för?

Ja efter åratal av tysthet på bloggen "enstrippasdagbok" så är det dags för en återuppståndelse så här när det närmar sig filmpremiär...nja blir ju inte förrän nästa år men ändå...

Anledningen till att bloggen lades ner för några år sedan var att jag i samma tidsskede slutade jobba på klubbarna och ville rensa den delen ut ur mitt liv.

Samtidigt fortsattes ju filmningen av dokumentären om mitt liv som nu är inne på sitt femte och sista år.

Nu är dokumentären i klippningsskedet och klipps och klistras av Erik Bävfing och regissören Stefan Berg nere på bergimages i Malmö. Mitt liv är ett kalejdoskop. Något som de flesta som känt mig länge redan vet:p

Så vad gör jag nu förtiden? Jag är hemma en del med mitt sjätte och yngsta barn, Pixie och jobbar en del vid sidan av. Har spelat lite film på sistone. Visat nosen i ett Irene Huss avsnitt, svassat runt i några scener i Jonas Karlssons nästa biofilm, Cockpit bland annat.

Sitter och skriver om ett manus från scratch. Jag planerar att regissera en egenhändig version av musikalen "La cage aux folles" här i Borås i höst.

Jag har inget sug att återinträda vårdens korridorer inom en snar framtid. Jagar hellre runt balanserande på tunga brickor i restaurangbranschen i så fall. Men hösten tillhör mig! Kreativiteten ska få flöda fritt och jag ska endast ägna mig åt skapande. Ska till och med tränga mig i mina gamla dansskor, nej inte dem på 15 cm klack, utan snarare mina balettskor.

Vägen tillbaka till mig själv och den labyrint som jag irrat omkring i under en sådan lång tid har varit smärtsam, svindlande och ibland alldeles,alldeles underbar:)

Jag har äntligen lyckats skaka mig av villfarelsen som vi många växer upp med att; allting ordnar sig till slut och efter regn kommer solsken. För livet är snarare mer likt Boråsvädret....jävligt skiftande och inte ett dugg rättvist.

Det ordnar sig faktiskt inte alltid! Det blir som man gör det till en bit sen har man tur eller otur en del och sen gäller det bara att acceptera hur det är.

Om man kan finna möjligheten att acceptera allting som kommer ens väg så blir man lite mindre olyckligare och mycket mindre bitter.

Sen, enveten som jag nu är så ger jag inte upp vid första förlusten...Om det är möjligt, även om möjligheten är bittert liten, om det är möjligt att få det man förlorat tillbaka, om man känner att man fortfarande vill ha det vad det nu än må vara....ja, då är jag den personen som aldrig slutar att kämpa!

Det är bara att tugga framår...som en vithaj...det värsta som kan hända är väl att man kolar vippen...och då finns det ju ändå inget att göra längre, eller hur?

Jag tror dock att det värsta som kan hända är att man inte kämpat tillräckligt och sedan får leva med den vetskapet resten av livet...Det vore ett helvete på jorden.

Och ge blanka fan i andras pessimistiska åsikter! Låt dem rinna av dig som vatten på en gås och gå DIN väg! Följ DINA drömmar och lyssna till DITT hjärta! och tillåt aldrig någon annan att få dig att tro att du inte är värd det! Tillåt aldrig någon annan att stjäla din "thunder"!

Och sist men verkligen inte minst; var tacksam för det du har! Det är lätt att skylla sitt skitiga liv på sånt som förtjänar att vördas och vara tacksam för. Du vet ibland inte vad du har förrän du förlorat det för alltid och tänk att ditt "trash" är andras "treasure"!

Efter några visa ord blandade med kvalmiga klyschor inviger jag härmed den nya "Enstrippasdagbok" ...

Må hon leve!